Igår, 12 Mars 2025, förlorade jag en livskamrat som följt mig i nästan 17 år. Min katt Gusten.
Omvälvande och mycket känslor.
Jag tillhör dem som tror och lever efter att försöka sätta ord eller namn på känslorna när de dyker upp. Antingen genom att skriva dagbok eller skriva av sig på annat vis, eller genom att prata med någon.
För mig, när känslan väl formats i ord, blir den lättare att förstå även med tankar och intellekt. Det är först då jag kan börja bearbeta och förstå. Dra lärdomar, låta känslan omvandlas till något och förhoppningsvis leda mig framåt i förståelsen om livet och mig själv.
En insikt som kommer efter att Gusten lämnat mitt hem, som först bara var tomhet, ett avskalat hem plötsligt utan det liv som nyss funnits här, via insikten om att det nu är upp till min dotter och mig att fylla det här hemmet med innehåll, glädje, kärlek och en ny hemkänsla (något som Gusten bidragit otroligt mycket med) till att komma till slutknorren på den här kedjan (för stunden i alla fall, kanske kommer det fler insikter): jag kämpar med att ge mig själv värme och kärlek. Gusten hjälpte mig otroligt mycket på vägen genom att ge mig massor av värme och kärlek. När han gav mig det, var det mycket lättare att ta vid och fortsätta. Men nu när inte hans hjälpande knuff finns nära mig i vardagen, behöver jag hitta ett eget fristående sätt att ge mig själv den knuffen och komma över tröskeln för att ge mig själv värme och kärlek.
Tack för allt, min pälskung!